Töntigt nöjd

Vid middagsbordet

- Kan vi binda upp blommorna och ställa in motorcykeln ikväll, frågar jag sambon
- Ja gör det du, replikerar han

Ja och nog fan tänkte jag att det skulle jag ta mig an, eftersom jag inte verkade få någon hjälp. Binda upp blommor mot stallväggen är inga problem men jag kände att det måste göras nu innan de slickar marken. Stockrosen och solroserna lutar liksom utåt.

Sen blev det dags för motorcykeln. Jag är ingen stark tjej och tycker det är lite krångligt att släpa runt med en tung hoj, man är ju livrädd att tappa sin ögonsten i backen.
Backade cykeln i lungt tempo och tänkte att jag kommer upp för den minimalt sluttande backen upp till förvaringsplatsen.

Åhej och hå. Det började bli varmt och tungt. Tredje försöket, nej fasiken också det går inte.
Startar hojen och kör till rampen istället. Stänger av den och ska försöka leda upp den.

Bakom mig kommer sambon
- Nej du måste köra in den, du orkar aldrig annars.
- Okej, säger jag. Men stå lite beredd så jag inte tappar den
- Var beredd på bromsen bara om hojen sticker iväg, säger han

Jag rullar saakta upp den på rampen och får in den på plats. Yeah, who's da maaan liksom.

- Vad det blåser på bra (från avgasrören) när man står såhär långt bakom, gastar han utifrån. Du skulle ju för sjutton kunna föna håret bakom hojen, tillägger han och flinar

Nöjd som få och med ett töntigt leende insåg jag att jag kan själv. Fan vilken bra känsla!