Naturens gång

Våran och grannes katt har aldrig tyckt om varandra, de bråkar när de ses. Igår skulle hunden försvara missen och reviret så han satte fart efter grannkattan. 16 år och både döv och halvblind rusar hon i jakten över vägen för att ta sig hem. Vi bor utmed en 70-väg och sällan håller folk hastigheten. Nu spelar det ingen roll, för springer det djur så hinner man inte bromsa. Jag skriker efter hunden som tagit sig lös för jag är livrädd att han ska springa ut på vägen. När jag kommer fram sitter vår hund intill vägkanten och grannkattan ligger i diket. En bil har stannat och hela min kropp får panik över att missen blivit påkörd.

Jag rusar till grannen med hund under armen och ber dem komma ner. Jag gråter och skakar i kroppen och magen gör ont. Grannfrun ber mig att sätta mig ner och håller min hand.

Om om inte fanns - säger hon senare när vi pratar om vad som hänt eftersom jag känner djup skuld över att det gick som det gick. Hon var mer orolig för mig och bebisen i magen.
Idag gick vi över dit. Jag, sambon och bonussonen med en blomsterbukett som vi la på missens lilla grav och önskade att hon skulle sova gott.


Jag är en otrolig djurvän som älskar djur och mår inte bra när det händer sådana här saker. Döden är ständigt närvarande ibland både djur och människor. Man måste, så gott det går, ta vara på allting som livet ger.
Idag efter ett par loppisar tog jag vovven på promenad i skogen. Har inte gått där på länge, ren lathet. Men det var skönt att komma ut för det är så lugnt och tyst i skogen. Vovven var själaglad och drog ivrigt i kopplet. Jag lunkade efter, är en aningens tung såhär 10 veckor innan beräknad förlossning.


Jag tog lite av vad naturen hade att skänka och satte mig sedan ner för att pyssla. Vad det blev visar jag en annan dag. Nu väntar middag med mina grabbar som målat hela dagen i garaget. Älskade familj!